Maria Dupal

Den frågan ställde jag mig ofta under min barndom. Det var inte med den underliggande meningen – hurdan är jag, var kommer jag ifrån? – nej, det var en fråga som kom inifrån ett oändligt djup. Oftast ställde jag mig den frågan när jag såg mig själv i spegeln. Jag visste att jag tittade på mig själv, min kropp, mitt ansikte men kunde inte få ihop bilden med den jag kände mig som. Ibland fick jag känslan av att snudda vid ett svar och jag brukade kisa och stirra mig själv i ögonen som för att tränga in bakom fasaden. Idag kommer inte den känslan över mig längre. Kanske har det att göra med att jag har vuxit upp och kommit ur barndomens olika våndor, kanske att jag helt enkelt vant mig vid att identifiera mig själv som mig själv. Eller… så har jag kommit närmare min egen sanna identitet och lärt känna mig själv som den själ jag är snarare än den kropp jag är. Så när jag nu ser mig själv i spegeln ser jag själen Maria och betraktar kroppen som något annat. Visserligen en del av mig, något som identifierar vem jag är under livet här på jorden, men inte som något äkta utan som något förgängligt.